God jul på er alla! Akta er för juleköttbullarna, de är farligt goda.

Jahapp, började det nya träningsåret med att sluta blogga. Träningen fortsatte iaf, numera i regi av Stockholm City Triathlon. Har gått nybörjarkursen och är nu fullblodsmedlem. Vi har haft testdag och jag har visat framfötterna med ett dubbelpass spinning. Ett dubbelpass spinning i triathlonklubbens regi = fem timmar + 20 min löpning efteråt. Jag har varit på två riktigt slöa vändor uppe i Orsa Grönklitt och tränat alldeles för lite och i allmänhet slarvat med mat- och sovklockan.

Jag har blivit med hjul. Tempohjul. Coltings tempohjul. Vi snackar ett framhjul i form av 50 mm högprofils HED Stinger i kolfiber och ett HED Disk-bakhjul. Tubdäck å hela paketet. Det är så proffsigt att jag har lite dåligt samvete. I samband med inköpet insåg jag även att Kalmar klev ett ordentligt steg närmare, om inte annat så för att rättfärdiga hjulinköpet. Det innebär att det kommer krävas en hel del fokus, något som för tillfället är en bristvara. Jag ska åka öppet spår vilket nu egentligen borde ifrågasättas. Jag kommer åka till USA i en vecka, efter nyår, och då blir det inte så mycket träning heller. Kommer behöva köra 5:30 h långa lördagspass ett par gånger i månaden. Kommer behöva komma igång med långpass i löpningen igen. Sammanfattningsvis så känns det som att hur mycket jag än tränar kommer det aldrig att vara tillräckligt. Det är läskigt! Men för att dra ett citat från en tidning:

"The fact is, that to do anything in the world worth doing, we must not stand back shivering and thinking of the cold and danger, but jump in and scramble through as well as we can."

Så här kan jag förstås också dansa.

Hurra! Lagom tills man vant sig vid att bara lata sig är det så dags att smyga igång träningen igen. Mjukstart idag i bassängen, 2000 meter utan stress. Resten av dagen har gått åt till att snora och nysa, hurra för klorvatten! Mer än så blev det inte idag, nu ska jag nämligen iväg på partaj. Iofs har jakutsibad utlovats så man kan ju försöka ta ett par längder där. Annars lär väl kvällen gå ut på att titta på när salsatalangerna svänger sina välansade ben. Själv kan jag bara dansa så här.

Nedräkning pågår för fullt. I väntan har jag hittat Heavy Metals svar på Happy Hardcore.

Igår var det säsongsfinal i och med Lidingöloppet. Fick sällskap nästan hela sträckan av en kompissom hamnat i samma startgrupp. Jag låg och bromsade hela första milen, släppte upp tempot på andra och gjorde mitt bästa för att ligga i under tredje. Toppenväder gjorde att löpningen kunde ske i korta löpartights och t-shirt. Efter ungefär halva sträckan började det kännas lite under fötterna, det blev ett par blåsor av alla uppförs- och utförsbackar. Framförallt var det stelheten i vader och framsida av lår som gjorde att jag inte kunde hålla riktigt samma tempo den sista milen. Tiden blev 2:53:09, vilket jag får vara nöjd med. Sänkning på 20 min sen förra året. Egentligen vill man ju att det skulle gått lite snabbare men det är så lätt att glömma bort hur backigt det stundom faktiskt är.

Så för att sammanfatta min första seriösa träningssäsong:

7:57:40 på Öppet Spår

10:58 på Vätternrundan

1:19:17 på Vansbrosimmet, sänkning med 0:34:44

2:10:34 på Ett Varv Silverman

2:53:09 på Lidingöloppet, sänkning med 0:20:35

Köpte pulsklocka i februari och har sedan den 15/2 loggat 406 tränings- och tävlingstimmar på den. Simträningstid och styrketräningsdito tillkommer, även om det inte handlar om särskillt många extra timmar. Tror att det är Stadiums reklam som går med sloganen "Slösa energi". Ska man tro min pulsklockas uppgift om 265 738 spenderade kcal borde jag kvala, men jag har samtidigt aldrig ätit så mycket som jag gör nu.

Köpte min landsvägscykel i mars och har sedan dess loggat 7 545 km i sadeln. Har flyttat fram gränserna ett par hack vad gällande både tempo och distans.

Har också köpt ett par lätta tävlingsskor som visade vad de gick för när jag testade farsans milspår i maxfart. 40:13, en sänkning av personbästa på samma sträcka på över fem minuter.

Så nu är det då dags att ha de där två träningsfria veckorna. Men trots att benen är trötta och fötterna slitna så spritter det i träningsnerverna. Har börjat planera inför höstens. Mest inför skidträningen faktiskt eftersom den innebär en del resande/semester. Inte för inte har jag ju varit utan semester i sommar. Nu ska här åkas skidor och mysas i fjällen, så snart snön kommer.

Jahapp, det var väl egentligen inte så mycket mer att berätta om Roslagsvåren utöver två anekdoter.

1. Mitt i alltihopa ringlar en liten snok över gatan. Jag missar den med några centimeter men den blir manglad av övriga bakom mig. Hur tusan varnar man för en orm som rör sig men som omöjligen kan undvikas då den dyker upp för snabbt?

2. Jag nämnde att vi snittade dryga 33 km/h. Vad jag inte nämnde var att vi hade en kille med oss på en sabla citybike/hybridhoj med grova däck och upprätt sittstil! Å han hakade på utan problem och höll på att dra ifrån mig i spurten! Vafan liksom! Om jag förstod det hela rätt så tränar han med Hofvet i Täby och har där gjort sig (ö)känd för att knäcka självförtroendet på mången cyklist. Känns nog lite som att bli passerad av en stavgångare i löpspåret; sådär. Iofs skvallrade killens kroppsbyggnad om att det här nog var en som inte var ute och cyklade, i detta sammanhang att han alltså visste vad han pysslade med. Men det är ändå bittert. Visst är det tungt att bli knäckt av någon på en pendlarhoj. Men värst är ändå att här sitter man och tänker i tankarna att spendera pengar på sin hobby åsså kommer han med undermålig utrustning och överpresterar iaf. Dammit!

Å andra sidan, sätt den killen i full tempoutrustning på en temporigg, lär honom lite aerodynamik på hojjen och kolla vad 30 km skulle gå i för snitt...

Idag var det final på cykelsäsongen i och med Roslagshösten. Inte direkt något prioriterat lopp på något vis men de kör så trevliga mastersgrupper så det var bara att haka på. Har haft en massa problem med magen sedan förra helgens löpning så ska man köra något rejält pass före Lidingöloppet så fick det bli cykel. Dagen bjöd dessutom på fint höstväder. Körde precis som i våras i gruppen för 30+ men den här vändan var vi kanske en fjärdedel så många. Märks att de flesta slutar cykla efter Vätternrundan. Tji får dom för den här gruppen var mer samspelt, mer organiserad och snabbare. Hade en liten svacka efter i ett par mil före kontroll (ett stopp) men efter att ha öst i mig vetebullar kom orken tillbaka och det kändes så pass bra i slutet att jag till och med var med och spurtade in mot mål. Kul! Rullsnittet landade på 33,33 km/h, alltså 2,4 km/h snabbare än under Roslagsvåren. Mer om loppet följer.